Vissa säger att sommaren är slut nu, och jag vet att många återvänt till jobbet denna vecka. Men herregud – augusti räknas väl ändå som en av de tre sommarmånaderna? Håller med om att det känns som om allt känns lite på paus just nu på grund av regnet som bara öst ner i några veckor. Men jag minns faktiskt solen vi fick i början av sommarlovet och allt kul vi hittade på då.
Senaste två veckorna har jag varit väldigt upptagen med min kurs, 2.0-fortsättningen av min Viktkurs. Parallellt med detta har jag förberett flera stylingar och outfits till stora fotograferingar, varav en var igår och en är nästa vecka (med Charlotte Perrelli).
Och så har min mamma blivit ganska allvarligt sjuk och fått åka in på sjukhus vilket förstås har varit jättejobbigt för alla inblandade. Hon har legat inne en hel vecka och imorgon får hon äntligen komma hem igen. Personalen på KS har varit helt fantastisk – det måste ju verkligen vara ett av Europas bästa sjukhus, som många säger.
Jag har hunnit gå på Barbie-premiären med min dotter Elsa – otroligt upplyftande och rolig film med fina budskap enligt mig. Vet att den har fått blandad kritik, men jag hade absolut NOLL förväntningar och blev positivt överraskad. Härlig satir och en otroligt visuell upplevelse med fantastisk scenografi Hollywood-style.
Då det inte blev någon utlandsresa för oss i sommar så har vi varit hemma en del och då blir alltid suget efter att renovera och förädla huset stort. Så nu har vi flera olika projekt av större och mindre karaktär hemma att ta tag i (som jag inte vet när vi ska hinna, men men…). Bland annat så renoverar min man huvudentrén av huset och vi håller på att måla klart på vår våning 3 som vi kallar för vinden (även fast det inte är en vind i traditionell bemärkelse).
På ”vinden” ska flera deppiga utrymmen få ett ansiktslyft, så att vi får till en helhet på den våningen också. Vi har helt enkelt inte orkat tidigare då det är så mkt att fixa. Men nu har vi ett rum framför oss som är kvar och det är ena gästrummet som vi ska måla om i mörkare, mer dov färg.
Läser igenom mitt blogginlägg nu och inser att det låter väldigt flåshurtigt och okomplicerat. Som om allt bara flyter på. Det gör det inte. Jag är otroligt trött, har sovit dåligt i flera veckor pga stress, tränar nästan ingenting förutom godtyckliga pass tillsammans med sonen, går inte mina dagliga promenader som jag brukar (pga ösregn). Känner mig svullen i kroppen, äter obalanserat och upplever en trötthet jag inte känt på länge.
Försöker dock att bita ihop med vetskapen att mitt eget leverne är det som gör att jag inte mår bättre. När jag prioriterar bort sömn och vardagsmotion blir jag mer sugen på snabba kolhydrater och så blir jag svullen och grinig och sötsugen och gnällig och tycker synd om mig själv.
Men det är ju verkligen inte synd om mig, det blir jag varse precis hela tiden. Särskilt när mamma åkte in akut, då blir det skarpt läge. Man ska vara så otroligt tacksam över att vara frisk, stark, ha balans, leva, ha en social trygghet med ordnad ekonomi och familj och nära och kära som bryr sig om en. Livet. Ta det inte för givet.
Hoppas din Mamma kryar på sig ♥️
Tusen tack, Maria! Mamma fick komma hem efter en dryg vecka, med den bästa tänkbara vården. Vi är så tacksamma – hon mår mycket bättre nu. Kram
Kryisar till fina mamma! Tröttheten kan vara klimakteriet, jag fick livet tilbaka då jag började med östrogen-plåster. Kram!
Tusen tack för omtanken till mamma, B-M! Ja, självklart kan det vara klimakteriet, men jag tror snarare på rätt logiska faktorer som extrem arbetsbelastning, noll återhämtning (alldeles, alldeles för lite sömn jämfört med vad jag brukar ha) och för lite vardagsmotion (som jag annars är noga med). Det brukar vara livsstilsrelaterat, även om man tror att det är annat. Men skönt att höra att det löste sig för dig med östrogenplåster! Kram tillbaks
Precis så, jag är tacksam varje dag för allt jag har, familj, trygg ekonomi, möjlighet till semester, människor jag älskar att dela den med, frisk och stark. Jag praktiserar alltid tacksamhet i vardagen, och det fick sannerligen en extra boost i somras när jag dag 4 på semestern hittade en knöl i bröstet. Jag gick direkt till doktorn som också kände knölen så remiss till bröstradiologi. Fick en tid bara fem dagar senare och kom in på avdelningen… Reklam om bröstproteser, bh för protesinlägg… Svärtan och rädslan bara överföll mig. Så blev jag röntgad och så undersökt med ultraljud och doktorn tittade på mig och så: Du är helt frisk. Tacksamheten!!! Jag tänker varje dag på att jag kunde ha varit en av dem som den dagen fick sitt liv uppryckt, tid för operation, strålning, cellgifter…
Jag tycker hemskt mycket om din blogg, mixen av allt och livet.
Hoppas mamma kryar på sig! <3
Vilken jättefin kommentar, Sanna – tack för att du tar dig tid att skriva! Oj oj, vilken traumatisk upplevelse du beskriver, måste ha varit ett enormt stresspåslag. Förstår verkligen att du ser på livet med lite andra ögon efter den upplevelsen! Så skönt att det gick bra för dig. Stora kramar tillbaka!