Jag har haft en intensiv start på mars, med ett sportlov där jag varken hade tid eller möjlighet att åka någonstans med familjen utan behövde jobba med stylinguppdrag och min viktkurs i princip dagligen. Jag är inte på något sätt deppig över det, mina barn och min man är införstådda med att vårt liv ser ut så. Vi är så otroligt tacksamma över att kunna bo som vi gör, med den frihet som mitt och min mans jobb som egenföretagare innebär. Vi är friska, det är inte krig här (än, i alla fall), vi är lyckligt lottade och våren är på ingång. Finns verkligen ingenting att gnälla över!
Kriget i Ukraina drabbar förstås oss alla på ett eller annat sätt. Jag ser full aktivitet på mina vänner och bekantas sociala medier om hur de arrangerar busstransporter till Polen för att hjälpa utsatta kvinnor och barn på flykt. Och jag vet flera som öppnar upp sina hem för att ta emot ukrainska flyktingar vilket är fint att se. Häromdagen skänkte jag kläder till en familj som tagit emot en mamma med tonårsbarn. Kändes bra, även om det är lite fjuttigt i det stora hela. Överlag tänker jag dock att kanske låta sådana som har erfarenhet av detta göra sitt jobb och så stöttar man dem ekonomiskt? Det är därför jag skänker pengar kontinuerligt till just Läkare utan gränser.
Från ett till annat: Under sportlovet gjorde jag Flinkenbergs Fattiga Riddare, på två olika sätt: båda i våffeljärn (sååå smidigt, men slipper kladdet och disken med stekpannan), men de ena med ägg/mjölkblandning som man ”badar” mackorna i först, och de andra utan den processen och bara med att smöra dem med Bregott och ösa på med kanel och socker.
Jag har varit gräsligt osocial senaste tiden av olika skäl, men vågade mig ut på en trevlig baluns förra veckan och tackade ja till en LUS (Lunch Utan Slut) på Riche med några väninnor.
Så härligt att bara skvallra om högt och lågt, dricka bubbel på dagtid och glömma alla måsten om än för några timmar.
Min aktivitet i bloggen har varit gräsligt dålig senaste tiden och det är för att jag håller på med väldigt många parallella projekt nu som slukar mycket tid. Det ska bli superkul att kunna offentliggöra dessa då de väl är klara, men just nu kan jag inte berätta så mycket tyvärr. Exempelvis har jag i början av året jobbat med något under en intensiv tidperiod som jag aldrig gjort förut. Läskigt – men vaffan, vad är det värsta som kan hända? Att få ett nej? Jag överlever nog det. Med tanke på hur världen se ut är det kanske viktigare än någonsin att vi satsar på våra drömmar och utmanar vår potential extra mycket 2022.
Utöver en del hemliga projekt så jobbar jag på som vanligt med mina Viktcoachnings-kurser, flera stylinguppdrag för olika magasin + intervjuer och mina egna sociala medier.
Jag må vara ganska usel bloggare i nuläget (lovar att ändra på det, förlåt!) men är rätt aktiv på instagram som jag lägger en del tid på. Och så tillbringar jag mycket tid på gymmet med min 16-årige son, som jag just nu agerar PT åt. Spännande…
Hur mår du, kära läsare? Vad gör dig hoppfull just nu och vad oroar dig?
Jag mår okej! Efter covid, som en rejäl flunsa ungefär, med lite till-symtom som öm hud, förfärlig värk i lederna och tappat lukt och smaksinne, och därefter tröttheten från avgrunden ytterligare ett par veckor, så ska jag köra igång med träningen igen på tisdag. Jag gick ner 2 kg med covid, sedan upp 4 kg- sannolikt för att jag var helt lyrisk över att få känna smeker igen. Jag hade aldrig trott att ett liv utan doft och smak kunde vara fullt såå fattigt. Det var vidrigt, på alla sätt. Jag lider innerligt med dem som inte får tillbaka sitt! I övrigt är jag inte orolig för något alls, men njuter så in i bänken av våren och längtar efter att få mina 10-15000 steg igen. Under de mörka månaderna blir det inga steg alls och det känns i kroppen.