När ens mamma dör

I fredags hade jag en stor fotografering inplanerad, där jag stylade Camilla Thulin och modellen Eva Wikner för ett modejobb till M-Magasin.

Den vackra interiören i Camilla Thulins butik på Möregatan i Stockholm. Besök den om du är i stan!

Jag gick omkring hela veckan lite som på autopilot, med en oroskänsla i kroppen. På helspänn. På tisdagen besökte jag mamma som vanligt på hennes äldreboende men märkte att något inte var som det ska.

Det har inte varit som det ska på länge med mamma förvisso, men något i hennes rörelsemönster var annorlunda denna gång och hon jämrade sig på ett sätt hon aldrig gjort förut. Jag påkallade sjuksköterskan på boendet som tog tempen och en del tester, men inga värden var alarmerande så jag försökte lugna mig med det.

Mamma hemma hos oss för nästan ett år sedan, runt påsk, när hon lät mig sminka henne.

Dagen därpå, för en vecka sedan, ringde de från äldreboendet och meddelade att mamma blivit jättedålig morgon efter mitt besök och fått hypotermi (när temperaturen sjunker drastiskt). Först var hennes temperatur 34 grader, men sedan sjönk den så lågt som till 30,9 grader. Herregud. Man blir ofta medvetslös vid 30. De körde in henne med ambulans till akuten.

Hemma hos oss, på midsommar förrförra (eller om det var förra?) året.

Hur förbereder man sig på att ens mamma dör? Det har jag försökt göra, på olika sätt sedan hon blev drastiskt sämre redan i höstas. När jag besökte henne i onsdags på sjukhuset förstod jag hur detta skulle sluta.

Och mitt upp i all denna känslomässiga turbulens förbereda ett större modejobb. När jag var i stan och plockade lite saker till plåtningen på olika presskontor så såg jag detta statementsmycke som pfg Stockholm har gjort som showpiece. Det var inne hos Star Studio, där jag ofta lånar saker. Något med det där stora röda hjärtat fick mig att haja till och få en klump i magen, samtidigt som jag blev alldeles varm. Så konstig känsla.

På torsdagen, när jag besöker mamma igen tillsammans med familjens vän Eva, så vill läkaren prata med mig. Han förklarar allvaret i mammas tillstånd. Jag kontaktar därför min storasyster Marianne, som bor halva året i Nice, och ber henne flyga hem omgående.

Sedan, på fredagen, försöker jag hålla skenet uppe på plåtningen tillsammans med fantastiska Camilla Thulin och Eva. Man kan dock se på mina ögon på denna bild att jag har sovit dåligt och är känslomässigt slut av oro. ”Leendet går inte upp i ögonen” som min gamla Art Director och vän Anna Ehlén skulle ha sagt.

Camilla med sin hund Musse.

Fotograferingen går smidigt och bra – vi alla som är i studion är proffs på det vi gör! Camilla är den skickliga designern, plaggen faller vackert på alla som bär dem.

Eva har nyss kommit hem från Thailand, solbränd och snygg med imponerande energi och nyfikenhet för att vara 70 plus. Skickliga fotograf Therese Aldgård har jag arbetat med tidigare på Glamour och CHIC, hon har nyss kommit hem efter flera år i New York där hon arbetat för stora modemagasin.

Precis när sista bilden är tagen ringer de från sjukhuset och säger att mamma blivit sämre och andas tungt. Jag är redan mentalt förberedd på detta och har även förvarnat teamet om att jag kan behöva lämna på kort varsel. Så jag ringer min man som får åka in för att hämta mig, rafsar ihop alla saker i de medhavda påsarna på rekordtid (det är mängder av saker att hålla reda på i såna här fotograferingar) och går även nu in i autopilot-läge.

Jag som nyfödd i mammas famn!

I bilkön på väg till sjukhuset så ringer jag mammas fina vän Birgitta som bor hyfsat nära Danderyd, och ber henne att åka dit, så att mamma slipper dö ensam – om det nu skulle bli så illa att vi inte hinner fram i tid. Hon är på plats efter bara 20 minuter. Sedan kommer vi äntligen fram och bara någon timme efter kommer min syster, direkt ifrån Arlanda. Och min bror, hans fru och barnen. Rummet är fullt av familj och närstående.

Alla säger att hörseln är det sista som lämnar människan, medvetandemässigt. Att de som är på väg att försvinna från oss inte förmår att kommunicera, men att de hör oss. Tyvärr var ju mammas hörsel extremt nedsatt som det var, så jag vet verkligen inte om hon hörde oss de sista två dagarna. Men jag hoppas hon gjorde det. I så fall fick hon somna in till sorlet av det som präglat en stor del av hennes liv: tjattret från sina barn och barnbarn.

Efter ett par timmar åkte min bror med familj hem. Kvar stannade jag och min syster vid mammas sjukhussäng. Jag lämnade rummet en snabbis för att gå iväg och köpa något att äta på Pressbyrån nere i entrén (som var stängd). Gick till huvudbyggnaden men där var det också stängt. Då jag kom tillbaks var porten till avdelningen stängd och det gick inte att komma in, fanns ingen ringklocka. Min syster sms:ar mig och säger att jag måste skynda mig. Av en slump kom en sjuksköterska precis som skulle jobba kvällspass och släppte in mig. Under den korta tiden jag är borta dör mamma. Så snopet, jag är så arg på mig själv att jag lämnade rummet, även om det bara var tillfälligt, efter att ha suttit där i flera timmar. Men min syster var där.

Så, nu är det över. Jag är förtvivlad och lättad. På samma gång. Mammas livskvalité var så drastiskt försämrad det sista halvåret och särskilt de sista fyra veckorna. Det var ingen värdighet i den tillvaron, så hennes tid var kommen. Hon blev ändå nästan 90 år, vi är tacksamma över att få ha henne i vårat liv så länge. Nu återstår för oss att fixa allt det praktiska med begravning, kyrka, välja kista, blommor, serveringsalternativ till mottagningen efteråt, formulera dödsannonsen till DN, läsa igenom dikter från mammas favoritpoeter osv. Men så är ju livet. Och döden.

Stort tack till alla er som tagit er tid att kommentera min lilla farvälfilm till mamma på instagram. Det blev så många kommentarer att jag inte hunnit svara alla, ska göra det i sinom tid.

 

12 kommentarer
    1. Tack för omtanken. Ja, verkligen ledsamt, men hon fick ändå bli nästan 90 år!

  1. Fint berättat. Jag är så tacksam , dels att du ringde mig , dels att vi var med mamma när hon somnade in. Ja, ja du var ute en liten sväng just då men jag var hos henne …. och övrig tid var vi alla samlade . Kändes fint.
    Kram
    Marianne

    1. Ja, vilken otrolig tur att du fick tag i en flight som synkade så bra och att du hann fram i tid! Också så otroligt tacksam över allt du gjort för mamma genom alla år – tagit med henne på resor ut i världen, till New York, Shanghai, Italien – även till Gotland och alla ställen som ni varit på. Tänk hur detta måste ha berikat hennes tillvaro. Nu försöker vi ta oss igenom den här begravningen också. Kram tillbaks

Svara

Din e-postadress kommer inte att publiceras