För mig, som nästan alltid har miljoner järn i elden, blir det särskilt viktigt att lära mig hantera frustrationen som slowfix och långsamhet innebär. Alltså att acceptera att när det är stressigt med en massa åtaganden som ramlar ner i huvudet – antingen planerat eller oplanerat (ofta en kombo av båda!) – så blir liksom inget bättre av att jag blir hysterisk och försöker lösa alla saker samtidigt. Även känt som multitasking. Jag börjar nu äntligen lära mig att acceptera att vissa saker helt enkelt måste få ta längre tid. Både jag och min omgivning får hacka i sig detta faktum.
Jag tänker därför detta år försöka bli bättre på att avsluta påbörjade saker innan jag plockar upp nya projekt. Mycket lättare sagt än gjort. Jag har varit deppig en tid eftersom det är så mycket jag vill göra och så otroligt lite tid som finns för att genomföra allt detta. Men å andra sidan så har jag haft ett mentalt peptalk med mig själv där jag kan konstatera att jag är frisk och har hälsan i behåll (min familj måste vara en av få där INGEN drabbats av covidskit/omicron ännu?) och det är ju det enda man inte riktigt kan påverka själv, så där känner jag bara enorm tacksamhet.
Allt annat kan jag mer eller mindre SJÄLV styra över och det tänker jag bli bättre på nu. Med andra ord, små myrsteg framåt som kommer att leda mig till mina mål. Precis så som jag coachar mina Viktcoach-adepter ska jag coacha mig själv. Slowfix, inte quickfix.
Samma sak med vinterdeppen och tröttheten i och med mörker och kyla. Vaffan – det är ju ingen NYHET. Så är det ju varje år! Deal with it. Inta en annan attityd. Det blir inte ljusare av mörka tankar. Men det kan bli lite ljusare inne i huvudet i alla fall. Önskar alla en härlig vecka!