I torsdags hade vi begravningsceremonin för mamma. Det var en passande grå dag vädermässigt och den melankoliska stämningen gick verkligen att ta på i kyrkan.
Ceremonin ägde rum i Sollentuna Kyrka, bara några stenkast ifrån där mamma bor och brukade promenera med vovven Dino (när han levde).
Jag har stressat en hel del som projektledare inför denna begravning. Visst, man anlitar en begravningsbyrå för att få hjälp, men jag är petnoga och krävande och dessutom van vid att arrangera event, så givetvis överarbetade jag flera detaljer och ägnade orimligt mycket tid åt förberedelserna.
Som att välja bilder till programblad, korrekturläsa (och irriterade sedan ihjäl mig på att jag såg en knasig avstavning i det trycka häftet, vet att bara jag såg det men störde mig ändå mycket), sköta all kommunikation med catering och blomfirma, samt samla ihop bilder till bildspelet och lägga dem i kronologisk ordning för minnesstunden (178 bilder totalt). Jag tycker att det blev vackert i kyrkan men störde mig på struntsaker som att jag tyckte det hade blivit finare med ett vitt lakan över den svarta mojängen som kistan stod på. Återigen, gissningsvis bara jag som tänkte på det, men men.
Jag var så stressad dagen innan begravningen då jag förberedde bildspelet och mitt tal, att jag struntade i att sova helt och hållet. Jag gick igenom åratal av inlägg från mammas Facebook för att återberätta några kul anekdoter och det tog säkert två-tre timmar. Och så var jag lite speedad på morgonen för begravningen att jag jagade upp hela familjen men hade missat en timme och trodde vi skulle vara på plats halv nio när det var halv tio som gällde.
Var så fokuserad på vad barnen skulle ha på sig i klädväg (finns hela strumpbyxor till Elsa? Hjälp – vi har inga finare svarta snörskor i rätt stl, kan en 13-åring ha sneakers på begravning? Är Lukas för lång för sina kostymbyxor nu?) att jag helt hade missat vad jag själv skulle ha. Och fick byta flera gånger innan jag hittade något som passade.
Dessutom gnagde känslan av att vi gjort ”fel” när alla obligatoriska psalmer skulle sjungas i kyrkan. Detta eftersom mamma var ateist. Även om hon gillade det kyrkliga rummet och ofta tog med oss barn på olika kyrkor i Sverige och utomlands. Nåja, alternativet med en mer modern minnesceremoni i kapell kändes inte rätt i sammanhanget, vi diskuterade det också – jag och syskonen.
Jag har fått flera frågor kring varifrån min knytblus med hög halskrage kommer ifrån (visade den på instagram). Den är ifrån Zara, men köpt för många, många år sedan. Dessutom har jag vänt den bak- och fram, eftersom jag gillade det höga nackpartiet. Jag älskar höga och stärkta kragar på blusar.
Ironiskt nog så lånade mamma just denna blus av mig när hon själv gick på begravning förra året (när min systers svärmor begravs). Här ovan ser du hur hon stylade den. Lite svårt att hitta just denna blus som sagt, men har letat fram några snarlika modeller som ni kanske gillar:
Semitransparent silkesblus med prickar, Equipment, klicka här. Sidenknytblus, Stenströms, klicka här. Blus med hög krage och vid ärm, Ellos Plus Collection, klicka här. Vesna W är märket med absolut vackrast blusar i denna genre. Lite pricey men fantastisk kvalitet. Här hittar du deras klassiker och här en mer uppdaterad version (som jag tycker är ursnygg) med hög polokrage (den som visas på bilden). Blus med hög polokrage (och långa snibbar som går att knyta och styla på sättet jag gjort), Twist & Tango, klicka här. Blus med hög krage, Drykorn, klicka här. Variant av knytblus med hög krage, Gestuz, klicka här.
Jag brukar vara bra på att hålla tal men just denna gång blev det för överambitiöst och svamligt. Samt åt helsike för långt, säkert en kvart. Och jag vet förstås att det är helt fel. Man har max 3-5 minuter på sig. Och jag bara pladdrade iväg. Hade så mycket att säga. Och ändå kände jag i efterhand att jag glömde ju flera viktiga saker! Exempelvis knöt jag inte ihop vissa bitar som kanske lämnade åhörarna med frågor efteråt. Som att jag idoliserade mamma som barn, men skämdes för henne en period i tonåren. Jag glömde tillägga att det givetvis bara var under en kort period, så som nästan alla tonåringar skäms för sina mammor. Och att det sedan ändrades när jag blev äldre.
Och så hade jag velat stryka en del svamliga bitar som kanske var rara men inte superrelevanta i ärlighetens namn och borde istället adderat viktigare bitar. Flera av våra släktingar och gamla kollegor till mamma var på begravningen. Och när de såg alla bilder från mammas otroligt rika sociala liv i bildspelet, kände de sig kanske lite snopna? Och besvikna på att mamma aldrig hörde av sig?
Vad jag borde ha understrukit var att mamma må ha varit en fantastisk person, men det här med att ta egna initiativ till att ses eller göra saker var inte riktigt hennes styrka. Vi som har gjort saker med henne (mestadels syskonen) har ju tvingat oss på henne (hehe) mer eller mindre.
Särskilt min storasyster som har tagit med mamma på alla möjliga äventyr på längre resor till New York, Shanghai, Italien, Gotland mm. Det var även min familj som insisterade på att mamma skulle flytta från sitt hus (ett par år efter pappas död) i Tyresö (där INGEN av hennes barn bor) till Norrviken (där vi bor). Hade vi inte tjatat på henne hade hon aldrig gjort det.
Nåväl, det märks kanske att jag är lite obalanserad och gnällig nu, delvis pga mitt sorgearbete men kanske främst pga utmattning. Jag har sovit dåligt senaste tiden, inte ätit eller tränat som jag ska och inte fått mina dagliga promenader i dagsljus. Jag har gissningsvis en infektion i kroppen eftersom det värker i lederna, fingrar och fötter är svullna och jag är så katastrofalt trött (kvittar hur mkt jag sover).
Men det är inte synd om mig, jag lever ju och är frisk och har mycket i livet att se fram emot! Nu behöver jag fokusera på att laga mig själv. Jag tackar nej till det mesta i sociala aktiviteter nu, bland annat en kul 50-årsfest i helgen som bara inte funkade energimässigt för mig. Har dragit ner på alkoholkonsumtionen också och ska sakta men säkert bygga upp både kroppen och mitt mentala fokus igen. Ganska lättad över att begravningen är över.
Tacksam över att mamma fick ett vackert avsked ändå och att vi kan bocka av detta från listan på saker att göra efter mammas bortgång. Blev så berörd av de fina talen från min systerdotter, min svärmor, min systers man Erik och kusin Harriet. Även känslosamt att höra kusin Gunilla sjunga för mamma i kyrkan.
Nu snart dags att ta tag i lägenhetstömning och försäljning av mammas bostadsrätt, men ingen brådska än så länge med det.